I torsdags trodde jag att jag skulle förlora Lotta...

Jag var ute och gick med henne och Ninja (som jag passar) på morgonen och vi var på väg hemåt när det hände. Lotta gick en bit in i skogen och jag ropade på henne. Då kommer hon i full fart som hon brukar och när hon var kanske ca fem meter ifrån oss så tog hon sats och hoppade över en gammal rotvälta som låg i hennes väg,hon måste dok ha missat att se sig för för mitt i hoppet så träffades hon av en pinne rätt i bröstkorgen.  Jag som inte tittade så noga på när hon sprang mot mig ser liksom i ögonvrån hur hon fastnar på pinnen och hör hur hon skriker (den synen och det skriket kommer nog ge mig kalla kårar en lång tid framöver!). Sen ramlade/tog hon sig ner från pinnen på något vis och tog två haltande steg mot mig med högerbenet i en konstig utåtroterad vinkel. Sen bara la hon sig ner och gnydde och såg sådär hjälplös ut som bara Lotta kan. Jag bara skrek av ren skräck. Jag trodde verkligen att hon skulle dö där och då och att hon hade punkterat en lunga eller en artär. Jag sprang fram till henne och kollade såret och ser att det iaf inte blöder så mycket. Men jisses vad hon har ont, och jag vill bara sätta mig ner och börja gråta, men inser ju att vi måste ha hjälp. Som vanligt så har jag ju dock inte med mig någon telefon. Så börjar helt sonika att bara skrika på hjälp samtidgt som jag förösker samla mig tillräckligt för att komma på hur jag ska lösa det på bästa sätt. Inser efter en liten stund att jag inte kommer få någon hjälp på det viset. Så inser att jag måste försöka få med mig Lotta hem till bilen. Men hon vägrar att ens resa på sig så jag bär henne så skonsamt jag bara kan (inte lätt när hon väger 24 kg vill jag lova), och stackars Lotta försöker sprattla och komma loss för det gör säkert svinont när jag bär henne. Men jag var bara tacksam att hon iaf inte högg efter mig. Efter en liten stund så möter jag iaf en klasskamrat på stigen och hon hade som tur var en telefon. Så jag la ner Lotta och kunde ringa tll Camilla som tar min bil och kommer ut och möter oss i skogen, så nära hon kan. Lotta var fortfarande extremt smärtpåverkad och vägrade fortfarande att gå själv, men eftersom min klasskompis hade två egna hundar med sig så bad jag henne bara ringa djursjukhuset och säga att vi kommer och lyfter upp Lotta och fortsätter bära henne. Efter ett tag börjar hon dock sprattla så illa att jag måste sätta ner henne, och sen går hon väldigt haltande och långsamt själv den allra sista biten fram till bilen.

Sen har vi ju som tur är bara ett par minuter ner till djursjukhuset. Och väl där fick vi komma in ganska så fort. Men det var hemskt att se Lotta, hon slöt sig liksom bara i sig själv och blev helt apatisk. All glädje och glöd försvann ur henne och hon bara låg. Efter en första undersökning av veterinär och lite smärtlindring så fick vi gå ner på röntgen. Den visade lite luft i thorax men inga stora tecken på blödingar eller punktion. Lotta vägrade dock att böja högerbenet, troligtvis på grund av smärta, så veterinären var lite orolig för nervskador och att hon skulle gå in i chock. Så de la en kanyl och tog lite blodprover och sen tog de med henne ner till IVA för att hälla i henne lite dropp innan en operation där de kunde bedöma omfattningen av skadorna.

De var några riktigt långa timmar efter det vill jag lova, att bara sitta hemma och vänta på att telefonen skulle ringa så jag fick veta hur operationen hade gått. När veterinären äntligen ringde och talade om att operationen gått bra och allt såg ok ut och bedömdes läka går det inte ens beskriva lättnaden jag kände! Efter det fick hon spendera nästan ett dygn till på djursjukhuset, för hon var väldigt trött efter operation och hade väldigt ont. Som tur var så hade jag en klasskompis som jobbade den kvällens å hon höll mig uppdaterad med bilder och info!

Nu är Lotta hemma sen ett par dagar och mår ganska så bra. Tror hon har lite ont i vissa lägen men hon får smärtlindring och antibiotika och jag tog precis bort dränet som hon hade. Men jag är bara så evigt tacksam att det gick så bra som det gick! Att stå och se sin hund ha så ont och tro att hon ska dö är nog det värsta jag har varit med om i mitt liv. Jag kände mig så totalt hjälplös för det fanns inget jag kunde göra där och då för att göra det bättre. Jag hade svårt att sova i flera nätter efter olyckan för jag kunde bara se bilderna av henne när hon fastnade på pinnen och sen haltade emot mig när jag försökte sova. Men nu när jag ser att hon börjar må bra igen så börjar de bilderna suddas ut allt mer. Min underbara lilla hund!!!

Båda de fyrbenta har nu fyllt år (lotta den 4e och Fanny den 11e) och jag kan knappt fatta att de nu är fyra och sju år gamla. Lotta är hur pigg och glad som helst och enda sen hösten kom har hon varit superbusig! Hon springer runt och är tokig på hela promenaderna. Det är verkligen tur att vi bor så bra som vi gör för vi har skogen precis bakom huset, så Lotta kan gå lös hela promenaderna och det känns bra så hon slipper gå med mig och Fanny i våran långsamma takt. Ja just nu måste jag erkänna att jag är nere i en svacka igen, i helgen kändes det helt ok och vi jobbade på med alla övningar osv men nu börjar det kännas mycket och tråkigt. Känslan kom krypande efter att jag mailat lite med sjukgymnasten och fått alla övningar vi ska göra svart på vitt. Det känns mycket och stundtals känns det hopplöst och onödigt. I somras har hon ju kunnat gå lös och funka helt ok utan att hon har verkat haft så speciellt ont, och då gör det lite ont i mig att begränsa hennes liv till skrittpromenader. Hade jag bara vetat att det var tidsbegränsat så hade det varit så mycket lättare! Men har iaf en enormt ambitiös sjukgymnast så det känns som att om det är någon som kan hjälpa mig att få Fanny bättre så är det hon. Så det är väll bara att göra som hon säger! Såhär skriver hon när jag frågar lite om prognos och tidsperspektiv:

"På röntgen ser man sklerosen i ändplattorna samt den ännu ej överbryggande spondylosen L7-S1, samt en höftledsdysplasi vänster höft med lindriga pålagringar. Man gör en bedömning att dorsalt finns ännu inget tryck på ryggmärgskanalen och inte heller några tydliga tecken på patologi av intervertebral disken L7/S1. Men vid all bildundersökning är det en bild taget just då och ofta initialt kan det röra sig om instabilitet och då kan det se annorlunda ut i andra lägen. Samtidigt för att tydligare kunna bedöma nervstruktur, disker etc är det MRI som man måste göra. Nu har ju Fanny inga tecken på neurologi vilket gör prognosen mera positiv tycker jag...

Att bygga muskelmassa är ett arbete som tar tid och troligtvis något Du verkligen under lång tid och för Fannys hela liv måste jobba med aktivt, mer än på en hund som inte har de problem som Fanny har. Att tappa muskelmassa går på en vecka, att bygga tar månader!!!

Att hon så småningom borde kunna få springa fritt, busa lite, träna på saker (MEN det kan hon redan få göra idag!!!) tycker jag borde vara ett uppnåeligt mål. Men är målet agilitytävling, springa och busa med andra hundar hejdlöst etc etc ja då tror jag prognosen är sämre."

Så prognosen kanske ändå är god, frågan är bara hur lång tid det kommer ta att ta oss dit?! Men får väll bestämma mig för att ge det ett par månader iaf och sen diskutera vilka alternativ som finns med både sjukgymnast och veterinären. Men just nu får jag helt enkelt satsa på det här till 100%!

Men att göra balansövningarna 10 gångerdag känns lite som ett heltidsjobb, och bara det att gå fyra stycken 30 minuters promenader, alternativt fem 20 min promenader är sjukt ovant och väldigt tråkigt, eftersom Fanny i stort sett bara ska skritta så tar vi oss ju nästan ingenstans på den tiden, så det blir bara ut och vända känns det som. Och att lära Fanny att hon bara får skritta känns ju som ett kapitel för sig, men nu känns det som poletten är på väg att trilla ner och hon känns mer harmonisk och mindre stressad i sitt gångsätt. Och vi får väll helt enkelt bara ta en dag i taget och kämpa vidare!

Bara för att kunna gå tillbaka och kolla så listar jag vilka övningar och hur mycket vi gör just nu.

Skrittpromenad 4x30 min alt 5x20 min

Balansövning framåt och bakåt 4-5 växlingar 10 ggr/dag

Balansövning i sidled 4-5 växlingar 10 ggr/dag

Belastningsträning alla ben i 15 sek 2 ggr/dag

Diagonala benlyft 2ggr/diagonal 5-20 sek 2 ggr/dag

Rörelseträning, hämta godis vid revben och hämtas godis mellan frambenen 1 ggn/dag

Samt massage helst lite varje kväll.

Hon äter fortfarande Norocarp 30 mg morgon och kväll.

Ja det är ju tur att jag pluggar och är hemma och har tid med det här! Hade jag jobbat hade det nog i princip varit omöjligt! Vi ska även börja med cavaletti och skritt i blåbärsris men vet inte med hur mycket än.

Nej nu när jag har fått klaga av mig lite så känns det bättre. Ska verkligen ge detta en ärlig chans i ett par månader för om det kan göra Fanny bättre så är det självklart värt det!!

Och annars bara för att göra dagen ytterligare lite tråkigare så har bilen bestämt sig för att inte fungera idag. Tyvärr bestämde den sig för det när jag var två mil hemifrån och typ mitt i en korsning (vet inte vad det är med mina bilar men det känns som de försöker ta självmord med mig i! Det är liksom inte första gången det här händer och nu har jag ändå bytt bil!) men efter lite telefonsuport med MECA assistans fick jag igång den igen, så imorgon ska jag antingen köra den till en verkstad eller ut och köra en del och se om det händer igen.

MIna älskade födelsedagsflickor! <3

Fanny har ju haft problem med sin rygg i ca ett års tid nu, och vi har fått hjälp av mer eller mindre kvalificerade personer under tiden. Tyvärr har jag nog inte riktigt velat inse allvaret utan har förträngt det och inte stått på mig om röntgen osv. Trodde faktiskt helt ärligt att de ändå inte skulle se något på röntgen och har därför hållit med tidigare veterinärer när de inte har tyckt att hon behövt röntgas, något jag såklart ångrar bittert nu, även om jag inte vet om det skulle göra någon faktiskt skillnad i var vi är idag :(

Men iaf så blev Fanny inte bättre som vi hade förväntat av rehab och smärtlindring under sommaren och nu när jag flyttade till Uppsala så bokade jag in ett besök till en ortoped som jag har fått rekomenderad. Fick stort förtroende för henne så det känns iaf bra. Tyvärr upptäckte hon att Fanny har både en ventral spondylos (ännu ej ihopväxt) mellan L7-S1 och att hon har påbörjad artros i vänster höft... (Hon har även försvagad medialbogmuskulatur och lite ont i två tåleder).

Så idag har vi varit iväg och träffat sjukgymnasten och det som gäller nu är rehab, och i framtiden eventuellet en operation. Rehab för att bygga så mycket stabiliserande muskler som kan hålla ryggraden stabil och därmed minska rörelse som orsakar smärta från området med spondylos. Sen när spondylosen så småningom helt växt ihop (det går inte ens att gissa hur lång tid det tar, det kan gå fort och det kan ta lång tid) så hoppas vi att hon ska ha mindre ont (det blir då som en egen steloperation), men det är inte självklart utan beror så mycket på hur det sitter. Men varken veterinären eller sjukgymnasten tyckte operation var läglig just nu, hon mår än sålänge för bra för att vara kandidat för operation.

Tyvärr förklarade Kerstin (sjukgymnasten) att jag har gjort en del av de övningar jag har gjort tidigare fel. Jag har gjort för svåra övningar som hon inte har styrka nog att klara av och jag har misslyckats med att aktivera de små stabiliserande musklerna och istället bara påverkat de stora muskelgrupperna. Det gjorde ju inte saken bättre av att höra det utan jag blev riktigt ledsen. Inte kul att höra att man har gjort fel med den viktigaste biten av rehaben och den har istället för att ha någon positiv effekt bara tvingat de redan överansträngda stora muskelgrupperna i ryggen att arbeta hårdare :(

Så det som gäller nu är:

Max 30-40 min koppelpromenader helst 4 ggr/dag.

Flera små stabiliserande övningar i väldigt korta pass minst 10 ggr/dag.

Försöka jobba med olika hastigheter i skritt så hon får träna på att länga stegen.

Och sen så småningom börja med vattentrask och klövjeväska.

Till detta kommer det såklart massa restriktioner som hon inte får göra, hon får absolut inte halka (lättare sagt än gjort då hon har konstant bråttom överallt och måste vaktas hela tiden för att inte ha för bråttom och halka, blir till att köpa fler mattor till lägenheten och iaf halksäkra underläaget så gott det går!) Hon får inte leka med andra hundar eller med mig, inte hoppa upp eller ner ur soffan osv. I stort sett är all aktivitet som innebär hastiga rörelser förbjuden.

Det blir ju inte mycket till livskalite över för en hund som älskar fart och fläkt men jag blev så ledsen mot slutet av besöket att jag inte klarade att tänka klart eller ställa frågor, jag fick mest fokusera på att inte börja gråta, så har inte riktigt fått svar på alla mina funderingar utan får försöka maila eller ringa henne. För om det här är något som vi ska hålla på med i flera månader så känns det knappt värdigt för Fanny, då kanske man borde överväga att göra operationen snart istället, för som det är nu vet jag ju inte ens om hon kommer bli bättre av det här och just nu känns det inte som hon har ett värdigt liv. Hon har redan nu haft koppelvila i en och en halv månad (fast i flexikoppel, från och med nu blir det vanligt för att kunna kontrollera hennes rörelser ännu mer) , och hon börjar verkligen tröttna på att gå i koppel! Hade jag vetat att vi hade en tidsbegränsning på eländet och att hon sen skulle må bättre så hade det nog iaf känts lättare! Men att inte kunna förklara för sin älskade vän varför hon inte längre får spriga lös som hon brukar eller att ständigt gå och vara lite arg på henne för att hon ska ta det lugnt och inte skada sig mer av bara farten, det är väldigt jobbigt för oss båda två...