Efter en lång tids grubblande skrev jag i förra veckan ett mail till Fannys veterinär där jag förklarade att detta inte fungerar längre. Jag orkar inte med alla hemska restriktioner längre och jag blir så ledsen av att behöva vara arg på min älskade lilla hund hela tiden. Jag hade inbillat mig att det fanns något mer smärtstillande man kunde sätta in så hon skulle kunna få leva som en "vanlig" hund även om det skulle innebära att hon inte skulle hålla lika länge. Jag hade när jag skrev mailet bestämt mig, hellre att hon får ett värdigt liv där hon kan få springa lite, få leka lite försiktigt med mig, få följa med på en långpromenad och framförallt få gå en normal promenad där hon kan få vara lös utan att få ont  och där jag slipper vara arg och gå på helspänn hela tiden för att kunna hindra henne från att göra något dumt.

 Men jag hade tydligen missuppfattat, för svaret jag fick från veterinären var tyvärr inte så rolig. Enligt henne var det inget alternativ med mer smärtlindrande mediciner, blir hon sämre trots NSAID så är det restriktioner på fysisk aktivitet som gäller. Annars får vi göra en MR av ryggen för att se om eventuell operation skulle kunna hjälpa henne, men eftersom hon redan har atros i sin höft som ska behandlas konservativt så blir det inte mer spring för det. Men på sikt kan man ju sätta in en höftprotes också...

 

Så nu vet jag varken ut eller in. Spondylosen i ryggen kommer förhoppningsvis att växa ihop av sig själv och då kommer hon förhoppningsvis få mindre ont av den. Men det kan ju ta tid, så en operation kanske ändå är värd att prova? Men vet inte om jag vill utsätta henne för det. Inte när det inte är säkert att det blir bra och hon ändå har kvar höften som problem.

 

Sen i helgen så har jag varit med Kitty och Elin i Sveg och tog då bara med mig Lotta eftersom jag visste att vi skulle vara ute hela dagarna och åka skidor. Men det blev lite av en ögonöppnare. För man kommer ju liksom in i sin vardagslunk och får det på något vis att fungera trots att det inte är så bra. Men när vi i torsdags tog första promenaden tillsammans i Sveg och jag helt plötsligt slås av känslan av att det är något som saknas. Och jag då inser att jag för första promenaden på över ett halvår slappnar av, jag kan gå och tänka på hur fint det är, på var jag sätter fötterna och jag behöver inte gå på konstant helspänn för att se min hunds minsta rörelse. Det var en sån enorm lättnad och frid att bara kunna njuta av promenaden. Samtidigt som det nu i efterhand gör mig ledsen. Kommer jag aldrig mer kunna ha en sådan promenad med Fanny? Kommer hon aldrig kunna få springa och vara busig och lycklig igen? Kommer vi aldrig få leka ihop igen? För andra kanske det verkar som grejer man kan klara sig utan, men för mig och för Fanny så har det en enorm inverkan på livkvaliten. Så idag slog mig tanken om avlivning. Är det ens rätt att tvinga på henne alla dessa restriktioner till ett liv som knappast kan anses värdigt för en bordercollie? Men jag kan ju inte ens tänka den tanken utan att börja gråta! hur ska man någonsin kunna ta det beslutet? Hon är ju min bästa vän och finaste lilla lyckopiller och jag kan inte föreställa mig en värld utan henne. Men jag måste ju inse att hon inte är frisk och aldrig kommer bli frisk.Så just nu känns det som vi kämpar förgäves med alla restriktioner.  Och jag blir så ledsen av att inte kunna ge henne ett bra liv. Jag blir så ledsen av att vara arg på henne hela tiden. Hon fattar jag ju ingenting. Jag har ju aldrig varit arg på henne innan och nu måste jag säga till henne många många gånger varje dag för att hon ska ta det lugnt. Jag har ju alltid älskat hennes busiga personlighet och att hon var konstant fylld med nya upptåg men nu får hon inte göra något längre och det värker i hjärtat av att inte kunna låta henne få vara glad <3